En krönika från Mats Hermansson
Dags för kvinnofrid!
Jag cyklade i veckan genom vår stad. Vid början av Torsten Ehrenbergs park ser jag en bit framför mig på cykelbanan en ung kvinna som kommer gående mot mig. Jag har fällt upp kapuschongen över huvudet och har halsduken lindad runt halsen och nederdelen av ansiktet. Inför mötet med den unga kvinnan så inser jag plötsligt att jag måste se tämligen skrämmande ut. Några meter innan vi passerar varandra så möts våra blickar. Det handlar bara om några tiondelar av en sekund – ändå innehåller vårt korta möte så oerhört mycket. Hela mänsklighetens könsrollshistoria finns med när våra blickar möts. Jag ser hennes skräck. Den är oförfalskad och naken. Blicken avslöjar allt. Där finns rädslan för vad som kan hända när man möter en ensam, okänd man i en mörk park. Hon har ju under hela hennes liv hört vad som kan hända. I hennes ögon läser jag; Vad ska han säga, vad ska han göra? Jag vet inte hur hon upplever vårt hastiga möte. Men jag vill med min blick förmedla; Jag är inte farlig, Jag är på din sida. Kanske försöker jag le lite…men hur kan inte det misstolkas. Har du också varit med om ett sånt här möte? Jag gissar det. Vi män har ofta anledning att känna oss som skurkar och presumtiva våldsmän, när vi i det offentliga rummet möter en ensam kvinna. Om jag känner olust inför ett sådant möte i ett halvmörkt Örebro kan jag bara ana hur kvinnan känner. Min frustration är noll och intet jämfört med den berättigade skräck som kvinnor ständigt måste leva med när de möter en okänd man. Nästan alla kvinnor kan berätta de ruskigaste historier om sina eller väninnors erfarenhet av män. Så deras anledning till skräck inför mötet med mig och andra män är tyvärr välmotiverad. Ska det vara så för evigt? Jag cyklade vidare ner till EONs kontor, längs ner på Idrottsvägen, för att vara med i ett panelsamtal i samband med Common Purpose avslutningsdag. (en spännande organisation som vill öka förståelsen, förstärka relationerna och bygga nätverk mellan deltagare från den privata, offentliga och ideella sektorn – för ett bättre Örebro) Några personer var inbjudna att tala om sin vision för Örebro om 10 år. Anika Wallentin, Annika Lyttbacka, Björn Pettersson, Erik Amnå, Karl Hulterström, Magnus Persson, Rade Blanusa och jag skulle dela visioner med varandra. Det blev ett spännande samtal om Örebros framtid. Mitt bidrag formades utifrån mötet med den rädda kvinnan. Visst är det bra med ett växande universitet, stärkt näringsliv, både bredd och toppidrott, ett kreativt Regionförbund (som sattsar på att Örebro ska bli Europas kulturhuvudstadsår 2014!!) och en Arbetsförmedling som inte ger upp. Visst är det viktigt. Men blir inte alltihop ganska ointressant om vi fortfarande ska gå och vara rädda för varandra? Måste vi inte tillsammans verka för att goda samtal kommer till stånd mellan alla aktörer, allt med sikte på att Örebro om tio är ska ha uppnått Kvinnofrid. Skulle inte det vara något som gav Örebro ett unikt mervärde. Kvinnofrid skulle kunna bli Örebros profil som gör vår stad attraktiv för så väl företagsetablering och toppkrafter till stans kvinnoidrott. Låt oss starta processen!Håller du med? Jag frågar politiker, kyrkoledare, idrottsledare, företagsledare, polis, kulturarbetare och dig!Mats Hermansson
Jag cyklade i veckan genom vår stad. Vid början av Torsten Ehrenbergs park ser jag en bit framför mig på cykelbanan en ung kvinna som kommer gående mot mig. Jag har fällt upp kapuschongen över huvudet och har halsduken lindad runt halsen och nederdelen av ansiktet. Inför mötet med den unga kvinnan så inser jag plötsligt att jag måste se tämligen skrämmande ut. Några meter innan vi passerar varandra så möts våra blickar. Det handlar bara om några tiondelar av en sekund – ändå innehåller vårt korta möte så oerhört mycket. Hela mänsklighetens könsrollshistoria finns med när våra blickar möts. Jag ser hennes skräck. Den är oförfalskad och naken. Blicken avslöjar allt. Där finns rädslan för vad som kan hända när man möter en ensam, okänd man i en mörk park. Hon har ju under hela hennes liv hört vad som kan hända. I hennes ögon läser jag; Vad ska han säga, vad ska han göra? Jag vet inte hur hon upplever vårt hastiga möte. Men jag vill med min blick förmedla; Jag är inte farlig, Jag är på din sida. Kanske försöker jag le lite…men hur kan inte det misstolkas. Har du också varit med om ett sånt här möte? Jag gissar det. Vi män har ofta anledning att känna oss som skurkar och presumtiva våldsmän, när vi i det offentliga rummet möter en ensam kvinna. Om jag känner olust inför ett sådant möte i ett halvmörkt Örebro kan jag bara ana hur kvinnan känner. Min frustration är noll och intet jämfört med den berättigade skräck som kvinnor ständigt måste leva med när de möter en okänd man. Nästan alla kvinnor kan berätta de ruskigaste historier om sina eller väninnors erfarenhet av män. Så deras anledning till skräck inför mötet med mig och andra män är tyvärr välmotiverad. Ska det vara så för evigt? Jag cyklade vidare ner till EONs kontor, längs ner på Idrottsvägen, för att vara med i ett panelsamtal i samband med Common Purpose avslutningsdag. (en spännande organisation som vill öka förståelsen, förstärka relationerna och bygga nätverk mellan deltagare från den privata, offentliga och ideella sektorn – för ett bättre Örebro) Några personer var inbjudna att tala om sin vision för Örebro om 10 år. Anika Wallentin, Annika Lyttbacka, Björn Pettersson, Erik Amnå, Karl Hulterström, Magnus Persson, Rade Blanusa och jag skulle dela visioner med varandra. Det blev ett spännande samtal om Örebros framtid. Mitt bidrag formades utifrån mötet med den rädda kvinnan. Visst är det bra med ett växande universitet, stärkt näringsliv, både bredd och toppidrott, ett kreativt Regionförbund (som sattsar på att Örebro ska bli Europas kulturhuvudstadsår 2014!!) och en Arbetsförmedling som inte ger upp. Visst är det viktigt. Men blir inte alltihop ganska ointressant om vi fortfarande ska gå och vara rädda för varandra? Måste vi inte tillsammans verka för att goda samtal kommer till stånd mellan alla aktörer, allt med sikte på att Örebro om tio är ska ha uppnått Kvinnofrid. Skulle inte det vara något som gav Örebro ett unikt mervärde. Kvinnofrid skulle kunna bli Örebros profil som gör vår stad attraktiv för så väl företagsetablering och toppkrafter till stans kvinnoidrott. Låt oss starta processen!Håller du med? Jag frågar politiker, kyrkoledare, idrottsledare, företagsledare, polis, kulturarbetare och dig!Mats Hermansson
Kommentarer
Trackback